
Beringärla
Motacilla tschutschensis
Beringärlan är en asiatisk ärla som häckar i nordöstra Asien och i Alaska och flyttar till Syd- och Sydostasien samt norra Australien under vintern. Artstatusen har länge varit omdiskuterad, men arten urskiljs numera ofta från gulärlan och verkar stå närmare citronärlan än de västliga gulärlorna. I Europa uppträder den bara som en sällsynt gäst.
Visste du det här?
- Beringärlan har längre bakklo än gulärlan och sjunger snabbare och ljusare.
- Den häckar på båda sidor om Berings sund, vilket gett arten dess namn.
Läte
Fakta om arten
Kännetecken
15–16 cm, mycket slank med lång, ständigt vippande stjärt. Hanen i häckningsdräkt är olivgrön ovan och klargul under; huvudets färger och teckning varierar mellan underarterna. Honor och fåglar i första vinterdräkt är blekare, med gult som dämpas av vitt. Näbb och ben är svarta. Bakklon är lång och bara svagt böjd, vilket skiljer den från gulärlan med kortare och mer böjd klo; lätet är också skarpare och strävare än gulärlans.
Familj
Motacillidae
Storlek
Liten (gråsparv)
Färger
gul, grön, grå, vit
Om livsmiljön
Öppna, fuktiga marker nära vatten som myrar, strandängar och flodnära våtmarker; under flyttning och vinter även öppna kulturlandskap med fuktiga födosöksytor.
Föda
Främst insekter och andra små ryggradslösa, som plockas på marken i öppna och fuktiga miljöer.
Beteende
Rör sig snabbt på marken med ständigt vippande stjärt och snappar insekter i språng eller korta flygturer. Långdistansflyttare mellan nordliga häckningsområden och tropiska vinterkvarter, ofta mer social utanför häckningen.
Källor
Foto: MPF, CC BY-SA 4.0 https://commons.wikimedia.org/wiki/File:2019-12-16 Eastern Yellow Wagtail Motacilla tschutschensis, Prestwick Carr, Northumberland 12.jpg
Ljud: Jochem Verweij, XC930654, CC BY-SA 4.0 https://xeno-canto.org/930654
Text: Wikipedia (Swedish), CC BY-SA 4.0 https://sv.wikipedia.org/wiki/Bering%C3%A4rla
